Jag har valt att kalla bloggen Malins stig, eftersom jag tycker om metaforer. För mig är en stig en möjlighet. Det är en väg som finns och som jag kan välja att gå, men som inte är så olik naturen runtomkring att jag inte kan välja att avvika från den och skapa min egen väg. Väljer jag att gå en annan väg har jag snart skapat en ny stig.
Stigen är inte heller för alltid inristad i naturen, utan kan ändras om naturen ändras. Faller ett träd över stigen så försöker de flesta som beträder den inte att flytta trädet eller hoppa över det, utan de väljer att gå runt trädet. Tills det har multnat ned och inte längre utgör ett hinder. Stigen anpassar sig. Stigen är smidig. Stigen undviker motstånd. Och den finns bara så länge någon väljer att trampa den. Den tvingar ingen, utan lever av att den är attraktiv.
Inspirationen till att faktiskt börja blogga fick jag efter grabbarnas första gradering i karate igår kväll. Så bra. Så tydligt. Idrotten och militären har fattat det där med vikten av symboler. Man får en ny färg på bältet. Eller ett simborgarmärke, eller en stjärna på kragen. Att skriva om det krävde mer utrymme än ett FB-inlägg.
Eftersom våra grabbar har autism har vi de senaste åren haft anledning att lära oss om det där med tydlighet. Otydliga instruktioner blir svåra. Orkar vi lägga kraften på att vara tydliga, inte kunna missförstås, blir deras vardag så mycket enklare. Och nu har de ett bälte som inte längre bara är vitt, utan som har en orange remsa insydd i mitten. Det är lycka!
När jag jobbar, jobbar jag med människor i utveckling. Då behövs stigar, tydlighet och symboler. Och störst av alla är kanske tydligheten.
Nu ska jag gå ut i min trädgård och sätta upp ett staket. Den tydligheten kräver min hund för att hålla sig på rätt sida tomtgränsen.
Vi kanske ses?
Malin
