För några år sedan såg jag en film som hette ”Skicka vidare”. I korthet en film om en pojke som med ädelt hjärta sprider budskapet om att det vore bra om alla försökte hjälpa varandra. Tyvärr var formatet amerikanskt och tramsigt, men idén, att man hjälper någon och att sedan den personen inspireras av hjälpen och gör något gott för någon annan, den idén gillar jag.
Idag fick jag förmånen att göra skillnad i en annan människas liv. En ung, vacker, begåvad kvinna som fastnat lite i tillvaron. Hon hör till de där som svensk skola offrar i sin konformistiska tradition. En briljant som ska pressas ner i ett runt hål. Och i processen att försöka få henne att passa i hålet slipas allt hennes glitter bort. Skolan blir en plats av tvång och misslyckanden, istället för det fantastiska ställe där frågor besvaras som det skulle kunna ha varit. Och är för de av oss som redan var runda…
Nu behövde hon något som jag kan. Något som är oerhört lätt för mig, men som varit en kvarnsten runt halsen för henne. Så dumt. Att vi går och bär på kvarnstenar när det, vill jag påstå, alltid finns de som kan lätta bördan. Men vem vågar fråga om hjälp idag? Vem vågar be om någon annans tid? I alla fall utan att betala för den?
Det fanns ju ett frågesportprogram på TV för några år sedan där man kunde få ringa en vän om man inte kunde svaret. Minns inte vad programmet hette, men idén att ringa en vän är ju strålande! Det borde vi göra oftare. Störa varandra och be om hjälp. Återskapa kunskapen om att känslan, när man hjälpt någon, är belöning nog.
När jag var färdig med att hjälpa idag, var uttrycket i min väns ansikte belöning nog. Vilken underbar position jag är i, att jag kan göra detta för henne. Det kan låta högtravande och pompöst, som om jag gjorde ett fantastiskt storverk. Det var inget dramatiskt jag hjälpte till med – lite administrativt tjafs, egentligen. Men i en mening var det ett storverk, för det lättade på min väns börda. Är inte det ett storverk, så säg?
Hade det varit jag som fått en sådan hjälp, så hade jag säkert sabbat det hela genom att försöka återgälda på något sätt. Man vill ju inte bli skyldig, typ. I alla fall hade jag gjort det för några år sedan. Det har tagit mig några års coachning för att inse att det är ok att säga tack. Och att det kan räcka för den som gav.
Det jag önskar av min vän som jag hjälpte idag, är inget i gengäld. Då hade jag ju inte gett henne något, utan bara lånat ut. Dock skulle det glädja mig om hon valde att se på hjälp och stöttning till sina medmänniskor, som jag – att vi alla lägger i en stor pott. En dag behöver man kanske själv ta ur potten. Och då finns det någon där som kan ge. Bara så där. Med glädje och utan förväntningar på motprestation.
Jag önskar att hon skickar vidare.
