Tillbakablick

Arvid. Arvid. Arvid. Men ARVID!!!

Vi sitter vid matbordet. Det är sen höst 2003 och Ingrid har så smått börjat sitta med och tugga på smakportioner. Min snart treårige son lyssnar inte. Han hör helt enkelt inte. Inte förrän man tar i honom har han en aning om att han inte är ensam i rummet. Hans blick lämnar fönstret rakt framför honom och hans ögon möter mina.

- Vill du ha mer mjölk, Arvid?

- Bamse ä vädens stajkaste.

Hans ögon möter mina, men det är också allt. Bakom hans blick finns inget. Framför mig sitter ett litet skal av en människa, men innanför skalet finns ingenting – bara en massa ekon av filmer han sett. Mitt hjärta kramas av skräck – inte han också!

Jag är på BVC. Ingrid ska vägas och mätas. Jag känner mig apatisk. Hon är si lång och så tung. Eller lätt. MEN ÄR HON FRISK?!?!? Jag försöker fråga BVC-läkaren om hon kan se något som tyder på att det är något fel med min dotter. Hon säger att det är en praktbebis! Jag minns att hon använde just de orden, och att hon sa dem flera gånger. Ja, men det var ju Arvid också.

Nu brister det. Jag sitter och storgråter med Ingrid i knät. Arvid surrar runt oss någonstans, för han kan inte vara ensam med de andra och leka. Men han märker ändå inte att jag gråter. Det gör dock läkaren och sköterskan. Jag vill ha svar och jag är otröstlig. Vad är det jag gör för fel, och hur ska jag göra för att det ska bli rätt? Det är som om ett stort mörker sveper in och tar mina barn ett efter ett.

Båda våra pojkar har autism. Så är det. Det var inte det jag hoppades på när jag insåg att vi skulle bli föräldrar. Men det blev så. Nu är det 2010 och livet har trots allt fortsatt. Och vi är lyckliga, glada och ser med förhoppning på framtiden. Tänka sig – det hade jag aldrig trott då, hösten 2003.

Många saker har gjort att vi hållit huvudet över vattenytan och lyckats ta oss i hamn igen. Barnen, så klart! Arvids lena kinder och bubblande skratt, Axels glada ögon och varma händer, och så Ingrid och hennes överjordiska förmåga att balansera oss allihop. Jag känner djup tacksamhet över att få ha varit med på denna resa. Den som blev min stig att vandra.

Så här långt är det jag lärt mig allra mest av denna upplevelse, att saker och ting inte ÄR. Jo, visst är de det, på ett plan, men det spelar inte så förfärligt stor roll. Det viktigaste är ljussättningen och vinkeln. Vad fokuserar jag linsen på? Vilka frågor ställer jag mig? Hur väljer jag att berätta om mitt liv?

Jag är en lycklig kvinna, för jag har lärt mig att titta på det som fungerar, det jag tycker om och det som glädjer mig. Och ibland tittar jag intensivt på det som inte fungerar, och så handlar jag. Om du som läser detta inte redan känner till Steven Covey så läs om hans inflytandecirkel (Circle of Influence). Den är genialiskt enkel. Jag försöker leva mitt liv efter den. Då kan det svarta bli ljuset som lyser upp stigen! Det är alldeles sant!