Min religion

Jag tror inte på Gud och Jesus. Eller på någon annan gestalt som Alltings Skapare, som förtjänar min tillbedjan.

När jag dör vill jag bli styckad och utlagd till gamarna i Himalaya, om jag råkar bo där vid den tidpunkten. Jag har läst någonstans att det var den gamla traditionen i de trakterna. Det tilltalar mig att mitt kött blir näring till någon som svävar i det massivet. Flygbränsle, det är vad jag vill bli.

Många av mina nära vänner har dock en gudstro, och det förbryllar mig. Med min utgångspunkt – att livet här på jorden är en lycklig slump – så tycker jag att det är snudd på barnsligt att tro och hoppas på att det finns någon/något som ”har hand om” oss.

Det närmaste en tro jag har är att jag tror på ”den smarta genen”. Jag minns att det kom en bok för några år sedan som hette så. Enligt den är varje individ mer som en fruktkropp som slår upp ur en kedja av DNA, en genkombination som aldrig tidigare prövats. En unik människa. Jag tycker det är fint.

Det bärande i tillvaron är alltså gener som vill vidare. Vår drift att föröka oss och ”föra våra egna gener vidare”, är en egocentrisk syn, när vi egentligen mer är som ett värddjur åt våra gener. Jag är inte mycket annat än en genkombination som testas för att se om den fungerar som bärare, som överförare, brygga, till nästa generation av kött och blod, så kedjan inte bryts. Fungerar den här personligheten, det här utseendet? Skapas det en nya genbärare ur denna genkombination?

I mitt fall lyckades det. Jag har tre barn och har därmed gjort mitt i den vägen. Meningen med mitt liv är uppfylld. Jag är klar.

Och så ser jag på livet.

Men mitt i all denna realism (surrealism, tycker säkert vissa) upplever jag livet lite som ett kinder-ägg. Vi har begåvats med ett neurologiskt styrinstrument som gör oss kapabla att klara livhanken trots en ganska medioker uppsättning verktyg – vi har uselt luktsinne, springer inte särskilt fort, är relativt sett svaga och våra ”klor” kan knappt döda en fästing. Och som spin-off effekt av vår enorma neurologiska kapacitet så kan vi fantisera ihop de mest underbara saker. Vi har känslor som vi dyrkar – glädje, kärlek, lugn, harmoni, upphetsning…

Och vi tycker att vi har en själ. Vi har hybris allesamman, tycker jag, men GUD (!) så härligt det är! Jag är betydelsefull! Jag bara MÅSTE vara betydelsefull. Det kan ju aldrig vara möjligt att jag går och känner allt detta, tänker allt detta, upplever allt detta, och att allt sedan ska vara slut?!?! Nej, själen måste kunna vandra vidare. Och så sätter vi igång fantasier om hur det kan tänkas gå till.

Min fantasi går ut på att jag sprider min själs vilja under min livstid. Jag gör avtryck i de sammanhang där jag vistas. Själv har jag ju haft turen att leva i en familj och få barn, men även om jag inte fått barn så hade jag nog valt att verka i sammanhang där jag kunde ha inflytande och påverka människor. Och däri ligger, enligt min mening, meningen i livet. Den jag själv kan välja.

Meningen med livet blir i det perspektivet ganska oviktig. Jag bryr mig inte om DNA-kedjan jag är satt att föra vidare. För mig är det meningen i livet som spelar roll.

Min tro är på det goda i människan. Jag önskar att alla får chansen att leva i sitt goda. I såväl min yrkesroll som i min roll som förälder, hustru, dotter och vän, försöker jag inspirera till detta. Det är min religion.