Min religion

Jag tror inte på Gud och Jesus. Eller på någon annan gestalt som Alltings Skapare, som förtjänar min tillbedjan.

När jag dör vill jag bli styckad och utlagd till gamarna i Himalaya, om jag råkar bo där vid den tidpunkten. Jag har läst någonstans att det var den gamla traditionen i de trakterna. Det tilltalar mig att mitt kött blir näring till någon som svävar i det massivet. Flygbränsle, det är vad jag vill bli.

Många av mina nära vänner har dock en gudstro, och det förbryllar mig. Med min utgångspunkt – att livet här på jorden är en lycklig slump – så tycker jag att det är snudd på barnsligt att tro och hoppas på att det finns någon/något som ”har hand om” oss.

Det närmaste en tro jag har är att jag tror på ”den smarta genen”. Jag minns att det kom en bok för några år sedan som hette så. Enligt den är varje individ mer som en fruktkropp som slår upp ur en kedja av DNA, en genkombination som aldrig tidigare prövats. En unik människa. Jag tycker det är fint.

Det bärande i tillvaron är alltså gener som vill vidare. Vår drift att föröka oss och ”föra våra egna gener vidare”, är en egocentrisk syn, när vi egentligen mer är som ett värddjur åt våra gener. Jag är inte mycket annat än en genkombination som testas för att se om den fungerar som bärare, som överförare, brygga, till nästa generation av kött och blod, så kedjan inte bryts. Fungerar den här personligheten, det här utseendet? Skapas det en nya genbärare ur denna genkombination?

I mitt fall lyckades det. Jag har tre barn och har därmed gjort mitt i den vägen. Meningen med mitt liv är uppfylld. Jag är klar.

Och så ser jag på livet.

Men mitt i all denna realism (surrealism, tycker säkert vissa) upplever jag livet lite som ett kinder-ägg. Vi har begåvats med ett neurologiskt styrinstrument som gör oss kapabla att klara livhanken trots en ganska medioker uppsättning verktyg – vi har uselt luktsinne, springer inte särskilt fort, är relativt sett svaga och våra ”klor” kan knappt döda en fästing. Och som spin-off effekt av vår enorma neurologiska kapacitet så kan vi fantisera ihop de mest underbara saker. Vi har känslor som vi dyrkar – glädje, kärlek, lugn, harmoni, upphetsning…

Och vi tycker att vi har en själ. Vi har hybris allesamman, tycker jag, men GUD (!) så härligt det är! Jag är betydelsefull! Jag bara MÅSTE vara betydelsefull. Det kan ju aldrig vara möjligt att jag går och känner allt detta, tänker allt detta, upplever allt detta, och att allt sedan ska vara slut?!?! Nej, själen måste kunna vandra vidare. Och så sätter vi igång fantasier om hur det kan tänkas gå till.

Min fantasi går ut på att jag sprider min själs vilja under min livstid. Jag gör avtryck i de sammanhang där jag vistas. Själv har jag ju haft turen att leva i en familj och få barn, men även om jag inte fått barn så hade jag nog valt att verka i sammanhang där jag kunde ha inflytande och påverka människor. Och däri ligger, enligt min mening, meningen i livet. Den jag själv kan välja.

Meningen med livet blir i det perspektivet ganska oviktig. Jag bryr mig inte om DNA-kedjan jag är satt att föra vidare. För mig är det meningen i livet som spelar roll.

Min tro är på det goda i människan. Jag önskar att alla får chansen att leva i sitt goda. I såväl min yrkesroll som i min roll som förälder, hustru, dotter och vän, försöker jag inspirera till detta. Det är min religion.

Om rättvisa

Jag har funderat en hel del över rättvisa på sistone. Jag tror det är prinsessbröllopet och det förestående valet som jag gått igång på. Min dotter vill också vara prinsessa och det är fett orättvist att så inte är fallet! Vad gäller valet så tjatas det ju hela tiden om orättvisor som det ena blockets politik skapar, enligt det andra blocket. Och politik är ju till stora delar att fördela gemensamma resurser, så det är ju ett naturligt käbbel.

Men jag brottas alltid med rättvisebegreppet. Jag slängde ut en fråga på Facebook, och fick igång en ganska spännande diskussion.

”Lika mycket saft i glasen” hävdade någon. Och visst minns jag hur vi räknade tänder på brödkniven som fick agera tumstock, och såg till att alla tre systrar fick exakt lika stor bit av halvlitersglasspaketet. Det kändes rättvist. Min man har en bror, och de använde principen att en delade och den andre valde.

Ja, det känns också ok.

Många av mina Facebook-vänner landade i föreställningen att vi känner när det är rättvist. Men då har de inte spelat golf, tänker jag.

Golf, är en sport jag gillar. Inte för att jag spelar själv, men den har ett regelverk som lockar mig. Man får handikapp för att jämna ut spelplanen. Du är bättre än jag, så du kommer alltid klå mig såvida inte blixten slår ner i dig under spel. Men om jag tävlar mot mig själv, och du tävlar mot dig själv, och så ser vi vem som är bäst i förhållande till våra respektive förmågor, DÅ börjar det bli lite mer intressant. Lite mer svårtippat. Och kanske lite mer rättvist?

Kan man införa golfregler i övriga livet?

Nyligen läste jag i boken Blink av Malcolm Gladwell, att personer som är längre än medel uppnår högre positioner i näringslivet. Eller, snarare, högre positioner i näringslivet innehas i oproportionerligt hög grad av människor som är längre än snittet. Är det rättvist?

Är det för övrigt rättvist att vissa blir längre än genomsnittet? Eller smartare, vackrare och med större självdistans och humor? Nej, det är självfallet inte rättvist! Men alla dessa faktorer har betydelse för hur det går för dig i livet. Privat som professionellt.

Man undrar ju varför det är så självklart att en hög (lång?) chef ska ha mycket bättre betalt än en svarvare, t.ex. Jag tycker att det vore uppfriskande om någon sa: ”Ja, men du är ju lång och vacker och såvitt jag förstår har du ett IQ på runt 110. Självklart kan vi förvänta oss lite mer av dig. Din lön bör ligga på ungefär samma nivå som svarvar-Kalles här. Han är 178 lång, ser ut som Björn Hellbergs lillebror och har IQ på strax under 95.”

Med all datorkraft som finns i var mans ficka borde det väl vara en baggis att göra statistiska studier på hur stor fördel ett fördelaktigt utseende är. Hur mycket mer pengar man tjänar per mm över medellängd. Hur olika IQ-nivåer fördelar sig på olika positioner.

Sedan sätter vi golfarna på att skapa handikapp-tabeller...

Detta sagt om fördelar. Nu ökar vi komplexiteten lite och lägger till faktorn behov. Är det rättvist att dela glassen lika om en person är utsvulten och övriga just rest sig från en brakmiddag? Är det rättvist att alla svenskar som har barn under en viss ålder ska få barnbidrag? Alla får det ju, men är det rättvist? Nä, det är inte rättvist, det är bara politiskt korrekt. Då blir ingen stigmatiserad i sin fattigdom. Puh!

OK, vi spänner bågen ytterligare. Om det är guld som ska fördelas – hur mycket kan högarna diffa då och det fortfarande känns rättvist? Värdet av det som ska delas ut har betydelse. Rent guld är ju hyfsat enkelt att omsätta i ett absolut värde, men säg att det är farmors smycken? Det är affektionsvärde OCH absolut värde. Vad är då rättvist? Eller om det är min ÄLSKLINGSGLASS vi ska dela på och du bara, typ gillar den. Borde inte jag få mer då?

En annan dimension är historik. Om du fick mer förra gången vi delade glass, är det inte rättvist då att jag får mer denna gång. Och trumfar inte det behovet? Eller är behovet alltid spader, medans historiken är hjärter?

Så om man inte kan kompensera för ojämna villkor, som i golfen, är detta med rättvisa en ENORMT komplicerad bedömningssport. Jag vill hävda att magkänslan är en bra värdemätare, men den kan nog ge olika utslag beroende på vilken mage den sitter i.

Min mage tycker att det är helt rätt och riktigt och till och med RÄTTVIST att jag slutar skriva nu och tar semester i några veckor. Jag tror jag ska testa om maken tycker att jag delar favoritglassen rättvist. Han får välja först.

Skicka vidare

För några år sedan såg jag en film som hette ”Skicka vidare”. I korthet en film om en pojke som med ädelt hjärta sprider budskapet om att det vore bra om alla försökte hjälpa varandra. Tyvärr var formatet amerikanskt och tramsigt, men idén, att man hjälper någon och att sedan den personen inspireras av hjälpen och gör något gott för någon annan, den idén gillar jag.

Idag fick jag förmånen att göra skillnad i en annan människas liv. En ung, vacker, begåvad kvinna som fastnat lite i tillvaron. Hon hör till de där som svensk skola offrar i sin konformistiska tradition. En briljant som ska pressas ner i ett runt hål. Och i processen att försöka få henne att passa i hålet slipas allt hennes glitter bort. Skolan blir en plats av tvång och misslyckanden, istället för det fantastiska ställe där frågor besvaras som det skulle kunna ha varit. Och är för de av oss som redan var runda…

Nu behövde hon något som jag kan. Något som är oerhört lätt för mig, men som varit en kvarnsten runt halsen för henne. Så dumt. Att vi går och bär på kvarnstenar när det, vill jag påstå, alltid finns de som kan lätta bördan. Men vem vågar fråga om hjälp idag? Vem vågar be om någon annans tid? I alla fall utan att betala för den?

Det fanns ju ett frågesportprogram på TV för några år sedan där man kunde få ringa en vän om man inte kunde svaret. Minns inte vad programmet hette, men idén att ringa en vän är ju strålande! Det borde vi göra oftare. Störa varandra och be om hjälp. Återskapa kunskapen om att känslan, när man hjälpt någon, är belöning nog.

När jag var färdig med att hjälpa idag, var uttrycket i min väns ansikte belöning nog. Vilken underbar position jag är i, att jag kan göra detta för henne. Det kan låta högtravande och pompöst, som om jag gjorde ett fantastiskt storverk. Det var inget dramatiskt jag hjälpte till med – lite administrativt tjafs, egentligen. Men i en mening var det ett storverk, för det lättade på min väns börda. Är inte det ett storverk, så säg?

Hade det varit jag som fått en sådan hjälp, så hade jag säkert sabbat det hela genom att försöka återgälda på något sätt. Man vill ju inte bli skyldig, typ. I alla fall hade jag gjort det för några år sedan. Det har tagit mig några års coachning för att inse att det är ok att säga tack. Och att det kan räcka för den som gav.

Det jag önskar av min vän som jag hjälpte idag, är inget i gengäld. Då hade jag ju inte gett henne något, utan bara lånat ut. Dock skulle det glädja mig om hon valde att se på hjälp och stöttning till sina medmänniskor, som jag – att vi alla lägger i en stor pott. En dag behöver man kanske själv ta ur potten. Och då finns det någon där som kan ge. Bara så där. Med glädje och utan förväntningar på motprestation.

Jag önskar att hon skickar vidare.

Tillbakablick

Arvid. Arvid. Arvid. Men ARVID!!!

Vi sitter vid matbordet. Det är sen höst 2003 och Ingrid har så smått börjat sitta med och tugga på smakportioner. Min snart treårige son lyssnar inte. Han hör helt enkelt inte. Inte förrän man tar i honom har han en aning om att han inte är ensam i rummet. Hans blick lämnar fönstret rakt framför honom och hans ögon möter mina.

- Vill du ha mer mjölk, Arvid?

- Bamse ä vädens stajkaste.

Hans ögon möter mina, men det är också allt. Bakom hans blick finns inget. Framför mig sitter ett litet skal av en människa, men innanför skalet finns ingenting – bara en massa ekon av filmer han sett. Mitt hjärta kramas av skräck – inte han också!

Jag är på BVC. Ingrid ska vägas och mätas. Jag känner mig apatisk. Hon är si lång och så tung. Eller lätt. MEN ÄR HON FRISK?!?!? Jag försöker fråga BVC-läkaren om hon kan se något som tyder på att det är något fel med min dotter. Hon säger att det är en praktbebis! Jag minns att hon använde just de orden, och att hon sa dem flera gånger. Ja, men det var ju Arvid också.

Nu brister det. Jag sitter och storgråter med Ingrid i knät. Arvid surrar runt oss någonstans, för han kan inte vara ensam med de andra och leka. Men han märker ändå inte att jag gråter. Det gör dock läkaren och sköterskan. Jag vill ha svar och jag är otröstlig. Vad är det jag gör för fel, och hur ska jag göra för att det ska bli rätt? Det är som om ett stort mörker sveper in och tar mina barn ett efter ett.

Båda våra pojkar har autism. Så är det. Det var inte det jag hoppades på när jag insåg att vi skulle bli föräldrar. Men det blev så. Nu är det 2010 och livet har trots allt fortsatt. Och vi är lyckliga, glada och ser med förhoppning på framtiden. Tänka sig – det hade jag aldrig trott då, hösten 2003.

Många saker har gjort att vi hållit huvudet över vattenytan och lyckats ta oss i hamn igen. Barnen, så klart! Arvids lena kinder och bubblande skratt, Axels glada ögon och varma händer, och så Ingrid och hennes överjordiska förmåga att balansera oss allihop. Jag känner djup tacksamhet över att få ha varit med på denna resa. Den som blev min stig att vandra.

Så här långt är det jag lärt mig allra mest av denna upplevelse, att saker och ting inte ÄR. Jo, visst är de det, på ett plan, men det spelar inte så förfärligt stor roll. Det viktigaste är ljussättningen och vinkeln. Vad fokuserar jag linsen på? Vilka frågor ställer jag mig? Hur väljer jag att berätta om mitt liv?

Jag är en lycklig kvinna, för jag har lärt mig att titta på det som fungerar, det jag tycker om och det som glädjer mig. Och ibland tittar jag intensivt på det som inte fungerar, och så handlar jag. Om du som läser detta inte redan känner till Steven Covey så läs om hans inflytandecirkel (Circle of Influence). Den är genialiskt enkel. Jag försöker leva mitt liv efter den. Då kan det svarta bli ljuset som lyser upp stigen! Det är alldeles sant!

Första inlägget.

Jag har valt att kalla bloggen Malins stig, eftersom jag tycker om metaforer. För mig är en stig en möjlighet. Det är en väg som finns och som jag kan välja att gå, men som inte är så olik naturen runtomkring att jag inte kan välja att avvika från den och skapa min egen väg. Väljer jag att gå en annan väg har jag snart skapat en ny stig.

Stigen är inte heller för alltid inristad i naturen, utan kan ändras om naturen ändras. Faller ett träd över stigen så försöker de flesta som beträder den inte att flytta trädet eller hoppa över det, utan de väljer att gå runt trädet. Tills det har multnat ned och inte längre utgör ett hinder. Stigen anpassar sig. Stigen är smidig. Stigen undviker motstånd. Och den finns bara så länge någon väljer att trampa den. Den tvingar ingen, utan lever av att den är attraktiv.

Inspirationen till att faktiskt börja blogga fick jag efter grabbarnas första gradering i karate igår kväll. Så bra. Så tydligt. Idrotten och militären har fattat det där med vikten av symboler. Man får en ny färg på bältet. Eller ett simborgarmärke, eller en stjärna på kragen. Att skriva om det krävde mer utrymme än ett FB-inlägg.

Eftersom våra grabbar har autism har vi de senaste åren haft anledning att lära oss om det där med tydlighet. Otydliga instruktioner blir svåra. Orkar vi lägga kraften på att vara tydliga, inte kunna missförstås, blir deras vardag så mycket enklare. Och nu har de ett bälte som inte längre bara är vitt, utan som har en orange remsa insydd i mitten. Det är lycka!

När jag jobbar, jobbar jag med människor i utveckling. Då behövs stigar, tydlighet och symboler. Och störst av alla är kanske tydligheten.

Nu ska jag gå ut i min trädgård och sätta upp ett staket. Den tydligheten kräver min hund för att hålla sig på rätt sida tomtgränsen.

Vi kanske ses?

Malin